Jag är en mamma med två barn på 25 respektive 18 år. Min 18-åring mår jättedåligt, har gjort det i flera år. Han har haft en jättejobbig skolgång med dyslexi med allt vad det innebär (hjälp som man har rätt till får man inte på grund av resursbrist, ja ni vet hur det fungerar), en frånvarande pappa. Han missbrukar hasch, om än nu lite mindre än tidigare, och har därför blivit avstängd från skolan. Han har blivit tagen av polisen vid två tillfällen och vid förhören har han sagt att han inte ser någon mening med att leva, han har ingen livsgnista.

Vi har fått jättefin hjälp från socialförvaltningen i vår kommun, alla har sett vilken underbar kille som finns bakom det skal han satt upp för att skydda sig från det som gör så ont i själen.

Förvaltningen har jobbat hårt för att hitta ett passande behandlingshem så att han skall få hjälp så fort som möjligt. Efter mycket sökande hittade de ett som passade som handen i handsken för honom. De beslutsfattande på förvaltningen, min son och hans behandlingsassistent åkte dit på studiebesök och alla parter ansåg att detta var det bästa för min son. Han själv tyckte om stället och tackade ja till en behandling där. Beslut fattades om att han skulle få åka dit så fort som möjligt.

Behandlingshemmet tar emot vårdtagare över 20 år, och eftersom han är 18 fanns bara en liten detalj som var tvunget att ordnas: en dispens för att de skulle få ta emot honom. Behandlingshemmet sa att det var inga problem, de hade haft ungdomar under 20 år tidigare.

Tidigare var det länsrätten som behandlade sådana dispenser. Men från 1 januari i år är det Socialstyrelsen. Så nu ligger vår ansökan hos Socialstyrelsen – som alltså har makten över min sons liv.

Chefen på vår socialförvaltning har ringt och pratat med handläggaren på Socialstyrelsen – och fick till svar att det kan ta upp till en månad eller två att få besked om behandlingshemmet kan få den dispens som krävs. De handlägger ärendet ”när de kommer till det papperet i högen”.

Jag jobbar själv i vården. Av oss kräver Socialstyrelsen att vi ska sköta vårt arbete efter deras riktlinjer: att ge vårdtagare rätt hjälp på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. Vi kan inte låta bli att vänta med behandling till ett hjärtstillestånd bara för att det faktiskt är nio patienter före honom.

Jag känner att min sons liv ligger i Socialstyrelsens händer och det gör mig så arg. Det kommer att bli deras ansvar om han tappar livsgnistan så mycket att han väljer att ta sitt liv på grund av att handläggningstiden ska vara så lång bara för att behandlingshemmets ansökan inte ligger först i högen.